Dethär med att vara föreningsaktiv under sin studietid!

Att vara aktiv, ha en stark vilja att påverka, medverka och förändra är nyckelord som beskriver de som är föreningsaktiva. Både under, före och efter sin studietid!

"Säger man inte sin åsikt eller sina tankar kan man inte heller sedan klaga över att det inte har tagits upp" en av de (o)skrivna reglerna som föreningsmänniskor tar till sig. Viljan att vara med och skapa en förändring föds genom passion för det man gör! Har man passion för något så jobbar man väldigt mål- och resultatinriktat vilket leder till goda resultat!

För en samhällspedagog, studerande eller utexaminerad, är det ypperligt att vara föreningsaktiv. Det handlar om aktivitet, påverkningsmöjligheter, gruppdynamik, ledarkskap och så mycket mer!

Undertecknad har varit med i ett x-antal föreningar och som bäst sitter jag i samhällspedagogernas ämnesförening "Föreningen för studerande vid utbildningsprogrammet för Medborgaraktivitet och ungdomsarbete vid Yrkeshögskolan Novia - MEU r.f." som viceordförande och i Studerandekåren Novium som tutoransvarig för året 2014.
Det är många timmar som läggs ner på detta och många rynkor som uppstår i pannan när man inte vet riktigt hur allt ska göras men man lär sig längs med vägen!

Det bästa med att vara föreningsaktiv under sin studetid är nätverkandet! Du får chansen att träffa andra föreningsaktiva och knyta band som är starka nog att dra en bil med.
Jag ångrar inte en sekund att jag gick med i varken MEU eller i Novium som styrelsemedlem. Det har varit två, snart tre, fina år med MEU och jag är inne på min fjärde månad som tutoransvarig med 8 månader kvar på kalendern! Det är det bästa jag har gjort under min studietid (nästan iallafall).

Tack och hej för mig!
Julia "Dalle" Dahlkvist

Vad vill jag egentligen?

Det är en mycket bra fråga som sällan får ett konkret och svart-vitt svar! Det krävs en hel livstid för en människa för att komma underfund med vad man egentligen vill göra och vara!

Orsaken till att jag tar upp detta ämne är för att högskolornas gemensamma ansökning (GEA:n) har öppnat sina dörrar denna vecka och det är nu som abiturienterna har kanske ett av de svåraste valen att göra under sin studietid!

"Vad ska jag börja studera?"

"Är det svårt att slippa in till en viss utbildning?"

"Ska jag ta ett mellanår?"

 

 

Frågorna är många och svaren är inte alltid så lätta att hitta!

 

Att hitta det utbildningsprogram som hjärtat bultar lite extra för är en utmaning. Det kräver stunder av surfande på olika högskolors webbsidor och genomgång av många olika färgglada och spralliga broschyrer av olika högskolor som vill ha just DIG som studerande!

Kanske har PR-tutorer från någon skola varit och hälsat på och haft presentation om sina utbud eller har du till och med deltagit med din klass på en utbildningsmässa där det kryllar av andra stadiets studerande som alla är lika förvirrade och atmosfären osar av ovisshet, nyfikenhet och inte minst förvirring.

 

Det kräver som sagt en hel del tankeverksamhet för att ens lite nudda vid svaret på frågan "Vad vill jag egentligen?" Vissa vet exakt vad de vill medan visa står i skuggan av kunskapens ljus när det gäller att veta vad man vill.

 

Som några goda råd på vägen för Dig som sitter och slösurfar på Novia, ÅA, Hanken, Umeå universitet och så många många andra skolors webbsidor och suckar över att Du inte vet vad du vill:

 

Ingen vet exakt vad de vill så stressa inte i onödan.

Du har all tid i världen att vara ute på arbetsmarknaden så det är ingen fara om du studerar i 3,5 år eller 6 år!

Sök in till något som intresserar dig och bygg sedan på din examen med något annat när du blir färdig! 

 

 

 

Tack och hej för mig för denna gång!

 

Vi i Team Noving återkommer snart igen med vad som händer hos oss!

När tiden går så snabbt att man inte riktigt hinner med

Kära läsare,

jag vill börja detta blogg inlägg med en liten uppgift för er:

Tänk er tillbaka på vad ni gjorde för två år sedan. Slut era ögon och fokusera på dina minnen! 

Vad gjorde du? Vilka känslor hade du? 

Visst är det svårt att tänka sig tillbaka två år? Två år känns som en evighet eller hur? När jag tänker tillbaka på våra två år kan de summeras i stora drag upp som följande:
Första året gick snabbt förbli när vi hade fokus på att förstå studierna, studiesättet och vår analkande framtid. Vårt andra år präglades av gäster i vårt team som vi tog emot med öppna armar. Vi hade först Mona från Hanken som studerande sitt biämne hos oss och sedan hade vi Veronika och Martin från Tjeckien som var utbytesstuderande. Nu på vårterminen av vårt tredje år sitter vi och funderar på saker som examensarbete, sista praktiken, individuella portfolion som ska framställas av oss alla som en CV av vår tid här vid Novia.
Det har varit en berg- och dalbana av känslor för alla av oss. Det har varit glädje och skratt, frustration och förvirring! Våra pannor har fått rynkor när vi har suttit och funderat så hårt och jag kan nästan lova att våra hjärnor har växt med tanke på hur mycket information vi har fått under våra tre studieår.

Framtidens dörr står vidöppen för oss alla och iallafall för mig är det en lite skrämmande tanke på att vi snart inte går här mera. Vi är ett team med olika framtidsutsikter och mål men en sak som vi alla strävar till är att förändra världen på ett sätt eller annat!

 "Tiden går snabbt när man har roligt" är väl sant antar jag med tanke på att för två år sedan var jag och mina teammedlemmar första årets studerande här vid Yrkeshögskolan Novia och vi försökte med alla våra krafter förstå vad det var vi höll på med och vad vi kunde bli när vi blir utexaminerade. För två år sedan var vi ett team som hade stora framtidsutsikter och siktade högt. Idag står vi, ett något reducerat antal, med siktet ännu högre och blickar framåt och försöker hitta vår plats ute på arbetsmarknaden.

Vi blir inte utexaminerade ännu men jag vill ändå utbringa en virtuell skål till alla mina fina teammedlemmar och vår underbara coach som har gjort, och ännu gör, denna tid till en minnesvärd tid som jag kommer att se tillbaka på med tindrande ögon.

TACK!

- Julia Dahlkvist

Terveisiä Pohjanmaalta ja Villa Elbalta

Nu har det blivit dags för mig, Julia/Dalle, att summera mina två första veckor som praktikant vid Villa Elba.

Jag hade sedan januari-februari gått i vetskapen om att jag är påväg till Villa Elba på praktik och att jag hamnar i den situationen att finskan är det språk som hörs och talas mest under jobbdagarna.
Något som jag såg som både en utmaning och som ett hinder. Hur skulle jag, den totalt svenskspråkiga flickan från det nästan mest svenskspråkiga stället i hela Österbotten, klara mig två månader på nästan enbart det finska språket som brukar vålla så stora problem.
Med stora och ivriga steg kom jag in till kontoret en dimmig och fuktig måndagsmorgon. Jag träffade många nya människor på en och samma gång och fick sedan sätta mig ned framför en dator och sedan började min handledare prata och förklara allt vad jag borde veta. Kan ju ärligt medge att kanske en fjärdedel av allt hon sa gick förbi för att inte komma tillbaka, men som tur var så är min handledare sån människokännare att hon märkte snabbt att hon inte ska prata så snabbt på finska med mig.

Mina arbetsuppgifter varierar från dag till dag och som resultat av det så får jag testa på en massa olika saker och på så sätt få en bred uppfattning om allt vad som händer på den internationella sidan.
Jag svarar på mejl, jag planerar studiebesök, jag planerar och förbereder "youth exchanges", jag översätter texter (finska-svenska, svenska-finska, engelska-finska, svenska-engelska) och så vidare.  Detta är bara en bråkdel av allt jag får göra och som blir lagt på mitt bord.

Jag stortrivs på detta ställe och jag kan se mig själv sitta här inom några år och jobba. Finskan blir bättre och bättre för var dag som går. Visst säger man lite fel ibland med folk runt omkring mig förstår vad jag vill få sagt och jag förstår dem så alla är glada och nöjda!

Kiitos ja näkemiin!

/ Dalle

Nytt år, Nya krafter

Nu har vi lämnat 2012 bakom oss och omfamnar det nya året med iver och spänning.
Det var 11 lite morgontröttna men ytterst glada och ivriga Noving-are som en efter en droppade in i klassrummet på måndagsmorgonen. Vi hade årets första träning och det kändes som igår som vi fick jullov. Nog var det skönt med jullov men nog var det också roligt att komma tillbaka och träffa alla härliga Noving-are igen.
Vi har börjat med helt ny struktur för våra studier på det sättet att vi har lagt upp ett schema för oss själva så att vi får så mycket gjort som möjligt. Det betyder att vi är de hela 8 timmarna i skolan varje dag och gör nästan allt tillsammans. Det är bra att sitta och skriva tillsammans med någon för då har man någon som kan hjälpa en eller ge råd då man slirar fast mitt i en bokessä eller något liknande. "Tillsammans är vi starka".

Vi har många nya utmaningar och omstruktureringar framför oss nu på vårterminen. Första utmaningen är att denna vecka ännu jobba på vår marknadsföring. Bloggen ska få ett litet annat utseende, likaså hemsidan. Visitkorten jobbas det också hårt med och de ska skickas in denna vecka för tryck.
En portfolio håller i skrivande stund också på att skapas. Där ska info om utförda projekt finnas så att det är lätt att visa sedan när vi går ut på kundbesök eller studiebesök.

Imorgon åker alla samhällspedagogteam (Noving, Spark & SP12) från Novia ut till en stuga för att brainstorma om vårens projekt. Ska bli riktigt roligt att få planera och utföra projekt tillsammans nu på våren. Får se vad vi hittar på!

Nästa vecka kommer dock kanske den största utmaningen att startas upp. Vi får två utbytesstudenter från Tjeckien med oss då och de ska stanna hela vårterminen. Då kommer alla träningar att gå på engelska och så också en del av projekten. Ska bli intressant att prata engelska hela våren. Kommer säkert att gå lite knaggligt i början men se så börjar det förhoppningsvis flyta på bättre!
Vi kommer att välkomna dem med öppna armar och det ska bli otroligt roligt att ha utomstående personer som kommer och studera med oss igen.

Nytt år, Nya krafter! 2013 here we come!

- Julia (Dalle)

Dalle

Lystrar även till namnet Dalle. 
Är en tjej som både syns och hörs och som har hjärtat kvar i Österbotten fast hon nu är bosatt i Åbo.
Har en stark förkärlek till teater, choklad, glögg och Jeff Dunhams oerhört slående komik.
Sitter allt som oftast med tankarna uppe bland molnen när hon inte jobbar på att bli samhällspedagog. Efter den examen ligger alla vägar öppna. Men funderar starkt på att sedan börja jobba på att få en examen också inom det sociala området eftersom att jobba med människor med olika funktionshinder ligger henne väldigt nära om hjärtat.

And we all survived!

För en vecka sedan tog andelslaget Noving sig an en utmaning som hette duga. Vi skulle åka ut till Tenala-skogarna för att överleva på allt vad moder Natur hade att erbjuda. Vi tog bussen mot Tenala på tisdagsmorgonen och när vi kom fram så tog våra ledare, Patrik Berhäll (från Folkhälsan) och Lukas Strömfors (samhällspedagogstuderande), emot oss och vi började vår överlevnadskurs.
Vi började kursen med en timmes vandring genom skogen för att komma till  vår lägerplats. På vägen plockade vi svamp som sedan kom att lugna ner våra hungriga magar senare på kvällen.

                                         "Några" svampisar. ©Sanni Nurmi

Under dagen lärde vi oss hur man använder kniv, yxa och såg. De kunskaperna kom väldigt bra till hands, för direkt efter den utbildningsstunden så skulle vi bygga vårt läger.
Vi skulle lägga upp två vindskydd mot varandra med en eldstad i mitten. Det var i detta skede som vi började springa runt i skogen och leka skogshuggare.

Flitiga skogshuggare! ©Sanni Nurmi

Vindskydden in process. ©Sanni Nurmi

Vi samlade granris till liggunderlag, vi högg och klöv vedeld och så mycket mer.
Till sist hade vi fått upp vindskydden och fått elden att spraka.

Tyst och mysig vakttur. ©Sanni Nurmi

Vid det här skedet började hungern göra sig lite till känna men vi "worked through the pain" och plockade blåbär som gjorde oss blåa runt munnen.

Resten av kvällen gick åt till att hålla elden vid liv och koka upp tallbarste som smakade lika "intressant" som det låter. Ingen höjdare enligt min smak men mycket c-vitamin fick vi i oss iallafall.
När vi alla satt runt elden och hade ätit lite stekta svampar så började vi dela upp vaktturer för natten. Alla fick sitta i par och hålla varandra sällskap förutom Sanni som fick den första turen.

Fiskredskapet. ©Sanni Nurmi

Vi hade en tidig väckning och det fanns många som skulle gärna ha sovit vidare. Undertecknad steg motvilligt upp och kände att hungern gnagade lite i magen. Som tur var fanns det ofantliga mängder blåbär runt lägerplatsen. Gott med blåbär!
Efter "frukosten" blev det undervisning i hur man sköter sin hygien i skogen. Vi lärde oss bl.a. hur man gör en tandborste av en liten björkkvist. Väldigt behändigt må jag säga.
Efter det var det dags att lära sig hur man gör fiskeredskap. Det var väldigt invecklat, iallafall för mig, att få till den rätta tekniken för att få det rätt. Men eftersom vi var 11 stycken så fanns det de som kunde hjälpa! :)

Efter fiskandet var det dags att fixa egna vattenreningsverk av tomma plåtburkar, mossa och torv. Vi använde dock aldrig dem.
Efter vattenrenandet fick vi ett uppdrag. Vi är vilse i skogen och en spaningsgrupp hade blivit insatt för att söka efter oss. Nu var det vårt uppdrag att fixa ihop en rökeld så att spaningshelikoptern skulle se oss. Vi lyckades med detta och när vi var "räddade" så hade Skogsmulle varit med presenter åt oss.
Vi skyndade oss till postlådan för att se vad där vad och till vår stora lycka fanns där potatis, smör och grädde. Våra magar började kurra ännu mera när vi satt och väntade på att maten skulle bli färdig. På menyn stod det "potatisar grillade i glöden och svampstuvning". Oj så gott det var!

MUMS! ©Sanni Nurmi

Vi fick ännu en present av Skogsmulle. Ett kamintält att sova i den sista natten. Vi delade åter in oss i grupper för att göra det som borde göras innan det blev mörkt. Däribland att hugga mera ved, lägga upp kamintältet och plocka blåbär.
Det tog inte länge för pojkarna att få eld i kaminen och få värme i tältet. Och när jag säger varmt så menar jag VARMT. Det blev nästan som i en bastu därinne.
Även denna natt hade vi vaktturer. Men där runt en 24-tiden så blev den vanliga bastun till en rökbastu. Det var rök i hela tältet och det tog en bra stund före vi fick ut all rök igen.
Torsdagsmorgonen var det en ännu tidigare väckning bara för att vi skulle hinna med allt före vi skulle åka tillbaka till Åbo. Vi packade ihop lägret snabbt och förde sakerna till skåpbilen. Efter det så fick vi ta våra bastugrejer och sedan gå och bada bastu och simma i väldigt kallt vatten. Skönt var det dock att få borttvättat all den grövsta smutsen efter 2 ½ dag i skogen.
Efter vila och bastu var det åter dags för en timmes vandring genom skogen för att komma till civilisationen.
Vi satte oss på bussen  tillbaka mot Åbo, lyckliga och trötta! Vi hade alla överlevt och inga trauman eller skador hade vi fått (om man inte räknar med att Ian skar sig lite på sin kniv). Inga kriser eller konflikter hade vi heller fasst vi var hungriga och lite långsamma i hjärnan!

Trötta survivors i bussen! ©Sanni Nurmi

Tack Patrik och Lucas för 2 mycket trevliga och lärorika dagar.
Tack till resten av teamet för aktivt deltagande och stöttande av varandra i en miljö som är utanför vår bekvämlighetszon.
Utan att skryta måste jag säga att andelslaget Noving utförde denna utfärd med bravur!

WE DID IT! ©Sanni Nurmi

Kan också tänka mig att ingen vill äta så mycket blåbär eller svamp efter de dagarna.
Tack för mig!
Med finurliga hälsningar,
Julia 'Dalle' Dahlkvist